I sin artikel “Please do a bad job of putting your courses online” skriver Rebecka Barret-Fox om det här med att flytta ut kurser som var ämnade för det fysiska klassrummet till ett digitalt. Hon påpekar att de som sökt kurserna nu plötsligt går en kurs de inte bett om – och pedagogerna undervisar i en form eller på ett sätt de inte hade planerat att göra.
Hon ber oss att snälla, gör ett dåligt jobb.

Det är lätt att ryckas med i floden av alla verktyg och idéer – ofta anpassade efter en betygsorienterad skola och inte folkhögskolornas värld och då särskilt inte just särskilda kurser. Här är det värt att pausa lite. Vad är viktigast för mina deltagare? Att jag är grym på dessa nya verktyg, eller att de känner sig sedda? Och vad är viktigast för dig som människa och pedagog, att du kan känna koppling till dina deltagare eller att du spelar in perfekt ljud/ljus/powerpoint som du delar med dig av?

Vi är i en extraordinär situation, och precis som Rebecka skriver i sin artikel så är det många saker som har prioritet över studier och komplexa men perfekta verktyg just nu.

De tips vi diskuterat är till exempel att se var deltagarna är nu – och var du själv är. Har ni någon gemensam plattform där ni lätt kan prata med varandra? Börja där. Är det så att ni aktivt använder skolans lärplattform? Använd den.
Vägrar deltagarna ens titta på lärplattformen annat än under hot? Överväg att inte använda den.

Tänk att du ska ha en låg tröskel in i det nya rummet för så väl dig som dina deltagare. Det ska inte vara en kamp att ta sig till den virtuella lektionen, varken för dig eller dem.

Här är det värt att fundera över sin deltagargrupp med – de kommer att hänga på olika stället beroende på intressesfär. Du känner dina deltagare bäst!

Precis som Rebecka påpekar så vet många deltagare mycket mindre om teknik än vad vi tror – de har växt upp med mycket mer användarvänliga verktyg än vad vi “lite äldre” har, och har inte alltid samma insikt i hur man tar till sig och deschiffrerar nya verktyg och sidor. Så ge dem andrum! Och dig själv. Det är ju ok att inte kunna detta.

Tänk också på att deltagarna kanske är i svåra situationer hemma. Det kan vara ett ödsligt internat för någon som inte kan åka hem, en trångbodd lägenhet utan uppkoppling, eller svåra situationer på andra sätt. Det kan också ställa till det om man tex har dyslexi eller dyspraxi.

Rebeckas artikel handlar också mycket om hur man hanterar betygsorienterat arbete, och här måste de som arbetar med särskild kurs stänga öron och ögon lite, det är lätt att dras med. Men lita på den där magkänslan som ni hade före det blev pandemi, att ni känner era deltagare och er själva, nog för att lotsa dem genom kursens sista månader.

Och andas. Och glöm inte fikapauserna.